Video

Transkription

Är du din kropp?

Tja, typ, ellerhur?

Men finns det en gräns då detta inte längre stämmer?

Hur mycket av dig själv kan du ta bort innan det slutar vara du,

och är det här ens en riktig fråga?

Din fysiska existens består av celler biljoner av dom,

åtminstonde tio gånger fler än det finns stjärnor i Vintergatan.

En cell är något som lever, en maskin som består av up till 50000 olika proteiner.

Cellen har inget medvetande, ingen vilja, inget syfte. Den bara finns,

men den lever fortfarande, självständigt.

Tillsammans bildar dina celler stora strukturer som t.ex. behandlar mat,

skaffa resurser, flytta runt saker,

söka i omgivningen och så vidare.

Om du tar ut dina celler från din kropp och sätter dom i rätt omgivning

kommer de att fortsätta leva i ett litet tag.

Dina celler kan alltså leva utan dig men du kan inte leva utan dom.

Om vi tar bort alla celler så finns det inget “du” längre.

Finns det en gräns då en hög av celler slutar att vara du?

Till exempel, om du donerar ett organ så kommer miljarder av dina celler fortsätta

att leva inuti någon annan.

Betyder det här att en bit av dig blir en del av en annan person

eller håller den andra kroppen en bit av dig levande?

Tänk ett experiment:

där du och en slumpad person från gatan byter celler.

En åt gången får din kropp en av deras celler,

och deras kropp får en av dina celler.

När blir hen du?

Blir hen det någonsin eller är det här ett väldigt långsamt sätt att teleporteras?

Nu blir det mer komplicerat!

BIlden av oss själva som en statisk sak är ohållbar.

Nästan alla av dina celler måste dö under din livstid.

250.000.000 har dött sedan starten av den här filmen.

Och mellan en och tre miljoner varje sekund.

Under en sjuårsperiod byts det flesta av dina celler ut åtminstonde en gång.

Varje gång en gammal cell dör och en ny föds, så blir du lite annorlunda,

så en bit av dig dör konstant.

Om du är lycklig nog att bli gammal,

kommer du att ha gått igenom ungefär en miljon miljard celler.

Så vad du tycker är “du” är egentligen en ögonblicksbild.

Men ibland är celler trasiga och vill inte dö

och detta ifrågasätter sammanhållningen som är våra kroppar.

Vi kallar dom cancer. Dom bryter det biologiska kontraktet

och blir praktiskt taget odödliga.

Cancer kommer inte utifrån;

Det är en del av dig som sätter sin egen överlevnad framför din

men man kan också säga att cancer blir en ny enhet inuti dig;

en levande varelse som bara vill frodas och överleva.

Kan vi skylla på den för det?

En makalös historia är den om Henrietta Lacks.

En ung cancerpatient som dog 1951.

Normalt dör celler inom ett par dagar in labbet.

Detta gör forskning väldigt svårt.

Men Henriettas cancer var odödlig.

Över årtiondena har de förökats om och om igen

och har används för många forskningsprojekt och räddat många liv.

Henriettas celler lever fortfarande och har blivit minst

20 ton biomassa.

Så det finns levande delar av någon som man har

klassat som död i årtionden.

Hur mycket är Henrietta i dom här cellerna?

Och vad gör en av dina celler till “dig”?

Kanske informationen inuti cellen, ditt DNA?

Fram tills nyligen trodde man att alla celler i kroppen

hade ungefär samma genetiska kod,

men det visade sig att det är fel.

Din genom är mobil, och förändras med tiden

genom mutationer och miljöfaktorer.

Särskilt när det gäller hjärnan.

Enligt senaste upptäckter innehåller en enstaka nervcell i en vuxen hjärna

mer än tusen mutationer i sin genetiska kod, som inte är närvarande

i cellerna runtom den, men hur mycket “du” är ditt DNA egentligen?

Ungefär 8% av den mänskliga genomen består av virus som en gång

infekterade våra förfäder och blev del av oss

Mitokondrier, cellernas kraftverk, var en gång bakterier som blev del av

dina cellers föregångare. De har fortfarande kvar sitt DNA.

En genomsnittlig cell har hundratals av dem, hundratals små saker som inte

riktigt är mänskliga, men ändå är de nästan det.

Det är förvirrande. Vi går bakåt en smula.

Vi vet att vi är uppbyggda av biljoner av små saker

som i sin tur är uppbyggda av fler små saker som konstant förändras.

Alla de små sakerna tillsammans är inte statiska, utan dynamiska.

Deras sammansättning och tillstånd förändras konstant,

så vi kanske bara är ett självförsörjande mönster utan tydliga gränser

som vid någon punkt uppnått självmedvetenhet och nu har förmågan

att fundera på sin existens genom tid och rum,

men egentligen bara existerar i i detta ögonblick.

Var startade detta mönster:

vid din befruktning, när den första människan kom till,

när liv först började erövra vår lilla planet,

eller när elementen din kropp är uppbygd utav först smiddes i en stjärna?

Vår mänskliga hjärna utvecklades för att hantera absoluta sanningar.

De suddiga gränserna som är verkligheten är svåra för oss att förstå.

Kanske är idéer som början och slut, liv och död, du och jag,

inte riktigt absoluta sanningar, utan idéer som tillhör ett flytande mönster;

ett mönster som är försvunnet i detta konstiga och underbara universum.

(Rösten övergår till CGP Grey) Problemet med vilka vi är, är inte bara

en fysisk fråga, det är även en filosofisk fråga.

Precis som våra celler kan dela sig och separeras från oss, kan våra hjärnor

vara delade och separata från oss, medans kvar i kraniet.

Klicka här för att gå till min kanal och se nästa del.

Okej, gå och se på CGP Grey’s video nu.

Om du inte redan prenumererar på hans kanal

borde du ändra på det nu. (Seriöst, det är bra grejer!)

Undertexter från Amara-gemenskapen