Video

Transkription

Finns det en gräns vi aldrig kommer att passera?

Finns det platser vi aldrig kommer att nå

hur mycket vi än försöker?

Det visar sig att det finns sådana platser.

Även med sci-fi teknologi så är vi fångna i våra fickor i universum.

Hur kan det vara så?

Och hur långt kan vi åka?

Vi bor i en tyst arm i Vintergatan.

En medelmåttig spiralgalax, cirka 100.000 ljusår bred

som innehåller miljarder stjärnor, gasmoln, mörk materia, svarta hål, dvärgstjärnor

och planeter med ett supermassivt svart hål i galaxens centrum

På långt håll så ser vår galax tät ut, men i verklighet,

så består den mestadels av tomrum

Med vår nuvarande teknologi

skulle det att skicka en människa till närmsta stjärna

ta tusentals år

Så, vår galax är ganska stor

Vintergatan är däremot inte ensam

Tillsammans med Andromedagalaxen

och mer än 50 dvärggalaxer

så är det en del av “Lokala Gruppen”:

Ett område med rymd på ungefär 10 000 000 ljusår i diameter

Den är en av hundratals galaxgrupper

i “Laniakea Supercluster”

Vilket sig självt är endast en av miljontals

olika superclusters som utgör det observerbara universum

Anta för ett ögonblick

att vi har en härlig framtid

Mänskligheten blir en typ 3 civilisation,

blir ej utrotad av utomjordingar

och utvecklar interstellära resor

baserat på våra nuvarande kunskaper om fysik

I detta bästa fall scenariot

hur långt skulle vi kunna åka?

Ända till…

Den “Lokala Gruppen”

Det är den största strukturen som mänskligheten kan vara en del av.

Den må vara enorm men den är bara 0.00000000001% av det observerbara universumet.

Låt denna siffran sjunka in.

Vi är begränsade till en 100miljardsdels procent av det universum som vi kan se.

Den enkla fakta att det faktist finns en gräns för oss

och att det finns så mycket universum som vi aldrig kommer komma åt

är rätt skrämmande.

Varför kan vi inte nå längre?

Det har att gör med hur “Ingenting” är.

Inget, eller tomrum, är inte helt tomt utan har energi i sig själv.

Såkallat kvantumförändringar.

På den mindre skalan är där konstant rörelse.

Partiklar och anti-partiklar som uppstår och försvinner av sig själva.

Man kan tänka sig detta kvantumvakumet som ett bubblande ställe

med regioner som har lägre eller högre densitet.

Låt oss gå tillbaka 13.8 miljarder år

när universum bestod av ingenting.

Precis efter Big Bang, i en händelse som kallas kosmisk inflation

så expanderade universum från storleken på en kula till trillioner av kilometer, på mindre än en sekund.

Det plötsliga stretchandet av universum var så snabb och extrem

så kvantumförändringarna blev också större och

de små avstånden blev mycket längre.

Med regioner som var mer eller mindre densitiva.

Efter inflationen började gravitationen dra ihop allting igen.

På den största skalan

var expansionen för snabb och kraftfull för att klara av

men på mindre skalor var gravitationen framgångsrik.

Så över tid blev de regionerna eller fickorna med hög densitet växte till grupper med galaxer,

som den vi lever i idag.

Bara saker i våran ficka; “Lokala Gruppen”, är kopplat till vår gravitation.

Men vänta…

vad är problemet då?

Varför kan vi inte resa från vår grupp till en annan?

Här gör mörk energi allt komplicerat.

Ca 6 miljarder år sedan tog mörk energi över.

Det är en osynlig kraft eller fakta

som orsakar och påskyndar expansionen av universum.

Vi vet inte varför

eller vad mörk energi är

men vi kan observera dess effekt klart och tydligt.

I det unga universum fanns det stora “kalla” områden runt “Lokala Gruppen”

som växte till stora kluster av tusentals galaxer.

Vi omringas av mycket saker.

Men inga av de strukturer utanför “Lokala Gruppen”

är gravitations-bundna till oss.

Så desto mer universum expanderar desto större blir avståndet mellan oss och andra grupper.

Över tid kommer mörk energi putta bort resten av universum ifrån oss.

Detta gör att allt blir utom räckhåll.

Den närmsta gruppen är redan miljontals ljusår bort

men alla åker ifrån oss i hastigheter som vi aldrig kommer upp i.

Vi hade kunnat lämna “Lokala Gruppen” och flyga ut i intergalaktisk rymd

men vi skulle aldrig komma fram någonstans…

Medans vi skulle bli mer och mer strandsatta

blir “Lokala Gruppen” mer bunden

och till slut slås ihop för att forma en böjd galax.

Med det icke-originella namnet, Milkdromeda, om ett par miljarder år.

Men det blir ännu mer deprimerande

Vid en punkt kommer de galaxer utanför “Lokala Gruppen” vara så långt borta

att de inte går att upptäcka

och de få fotoner som klarar att nå hela vägen till oss

kommer förändras till så långa våglängder att de inte går att märka.

När detta väl har hänt så kan ingen information utanför “Lokala Gruppen” kunna nå oss.

Universum vara utom synhåll.

Det skulle se ut att vara mörkt och tomt, åt alla håll…

…för alltid.

En varelse född långt i framtiden i Milkdromeda

kommer tro att det inte finns något än dens egen galax i hela universum.

När de tittar långt ut i tomma rymden

kommer de bara se mer tomhet och mörker.

De kommer inte kunna se kosmisk bakgrundsemission

och de kommer inte kunna lära sig om The Big Bang.

De kommer inte ha en chans att veta vad vi vet idag

naturen runt vårt expanderande universum

när det började och hur det kommer sluta.

De kommer tro att universum är statisk och oändligt.

Milkdromeda kommer va en ö i mörkret, som långsamt bli mörkare och mörkare.

Men med sina triljoner med stjärnor

så är “Lokala Gruppen” tillräckligt stor för mänskligheten.

Vi har ju inte ens listat ut hur vi ska lämna vårt solsystem ännu.

Och vi har miljarder år att utforska vår galax.

Vi har den otroliga turen att existera i den perfekta stunden i tiden,

inte bara för att kunna se vår framtid,

utan även vårt förflutna.

Även om vi är isolerade

kan vi se hela universum

stort och spektakulärt

som det är, just nu.